Långfredag

Hej alla fina läsare!

Idag är det långfredag. Ingen glad dag i den kristna traditionen. Och idag ska jag berätta om något som hände mig när jag själv gick Via Dolorosa. Bilden är det ställe i muren vid Via Dolorosa där Jesus satte sin hand då han föll för tredje gången när han på sin rygg släpade korset mot Golgata och sin egen korsfästelse. Jag har tagit bilden på en pilgrimsresa i Israel för fem år sedan. Det jag nu ska berätta har hittills varit en hemlighet i mitt liv:

Jag hade tillbringat hela dagen med att gå den där vägen. Via Dolorosa. I Jesu fotspår. Station efter station. Det var intressant och känslomässigt tungt. Historien kommer nära och Jerusalem är trångt och svettigt och en smältdegel av alla nationaliteter och språk omger en. Sjunde stationen är inget undantag, före mig gick en turistgrupp och jag tjuvlyssnade på deras guide. Här i väggen hade Jesus satt sin hand när han föll för tredje gången på vägen. Alla i gruppen tryckte sina egna händer mot den där platsen och gick vidare. "Turistiskt trams!" tyckte jag som ville vara en äkta pilgrim och inte falla för mainstream-turismens ställen att yva sig över. Och gick förbi. Men så vände jag efter några meter - det var något med det där stället, och så ofta är jag ju inte i Jerusalem tänkte jag. Så jag vände och gick tillbaka och prövade min hand mot väggen.

Och genomfors av en överraskande kärlek, en mörk röd energi och kraft strömmade genom min hand, genom hela kroppen, så stark att jag blev rädd! Och slet hastigt handen åt mig. Gick vidare, lite rädd och förundrad. Jag kanske hade inbillat mig? Längre fram, jag minns inte länge vilken station, fanns det ett stenkors inhugget i muren. Många människor hade vidrört korsets centrum med sina fingrar och där var en djup inbuktning till följd av det. Jag prövade försiktigt att sätta mitt pekfinger där. Samma enorma mörkröda brännande kärleksfulla kraft! Genom mitt pekfinger och ut i hela kroppen ända ned i tårna!

Det hela fortsatte hela vägen ända fram till själva Golgata där jag vid slutet av Via Dolorosa placerade handen i det hål i berget där korset anses ha varit uppställt.

Det hände inget mer. Men de där timmarna följer med mig för resten av livet. Och den där kärleken kan jag frammana ibland. Den säger mig både att i den djupaste smärtan kan vi möta den stora kärleken. Den säger mig att när den finns så spelar ingenting annat någon roll.

Så nu, mina vänner, denna långfredag som egentligen inte är någon glad dag i den kristna traditionen men som ändå på något sätt bär med sig budskapet om stor kärlek från Gud till människa, önskar jag er en glad påsk!

Isa-Sofia

På barrikaderna för Upplysning

Min favvoplats för reflektion :-)

Ur ett kosmiskt perspektiv verkar det som om vi stjärnfödda kom till jorden som en andlig själsfamilj för många miljoner år sedan. Vi har därefter deltagit i jordens utveckling genom våra inkarnationer. Själv har jag minnen av flera sådana, till och med från tiden då vi sprang omkring i flockar på stäppen som halvapor... vilket var intressant när de dök upp, och nu har jag fått klarhet.

Vårt uppdrag läser jag på sajten "www.fromthestars.com" var att föra samman gudsmedvetandet med den fysiska världen. Men under våra inkarnationer blev vi fångade av den materiella världen och dess begränsningar och njutningar. Våra andliga ljuskroppar förlorade sitt ljus och vi blev fysiska människor fångade i en fysisk kropp.
I den kroppen blev vårt sinne ett med kampen, flykten, överlevnaden och rädslorna. Vi glömde vårt ursprung av villkorslös kärlek, andligt medvetande och gudomlig frid. Vi blev ett med våra egon och därför skildes vi från vår gudomliga källa och från vår själsfamilj. Det är därför det finns så mycket smärta och lidande på jorden och inuti oss själva.


Men längst därinne i oss minns vi. Längst därinne har vi en kontaktpunkt med vår Skapare, vår källa. Det finns ett frö med potential till att ljuset kan börja gro och ta plats i oss igen.

Och vi som har börjat vakna vet det.

Vi förstår att vi måste sluta med vår själviskhet, vår girighet och våra handlingar baserade på rädsla. Vi förstår att villkorslös kärlek, frid och gudomligt medvetande är vägen.

Andra har gått den här vägen före oss och för oss.

Men den är inte lätt. Jesus är en av våra lärare på den här vägen. Han mördades för att han levde sin sanning och praktiserade villkorslös kärlek. Det hände för 2000 år sedan. Mahatma Gandhi och Martin Luther King gick samma öde till mötes på 1900-talet. År 2005 mördades broder Roger i Taizé troligen på grund av hans kärleksfulla budskap om försoning och enhet mellan kristna. Tänk att kärlek, enhet och icke-våld fortfarande - på 1900- och 2000-talen är så utmanande för jorden så att vi mördar dem som står för det! Precis som för flera tusen år sedan! Har vi inte utvecklats mer, kommit längre i vår förståelse, som art!

När jag tänker på det skäms jag över att vara människa, vill inte delta mer i det begränsade sinnets vansinne, vill viga mitt liv åt medvetenhet och kärlek och riskera att hamna på psykiatrisk klinik (tror inte jag kommer att bli tillräckligt berömd som Jesus eller Martin Luther King och därmed få äran att bli dödad) för att jag inte "passar in" och kan fungera som ansvarsbärande upprätthållande medlem av detta samhälle.

Det påstås någonstans (minns inte längre vart jag har läst det) att stjärnföddas uppdrag är att hjälpa jordens människor i uppvaknande-processen. Jag får väl kanske ta och fundera över hur det ska kunna gå till.

Med värme,

Kanske klättrar jag upp på barrikaderna igen. 

Isa-Sofia 

Kärleken föds i oss alla

Jul firas av kristna över hela världen nu i slutet av december. Man kan tro på Jesus eller inte, men de flesta brukar ändå känna att till jul ska vi vara snälla, goda, dela med oss och försonas.

Jag har vänner i andra delar av världen, de är muslimer och hinduer, men de har ändå en insikt i vad den kristna julen innebär. De har kunskap om vad vi firar i de kristna länderna jorden över i december. Det är stort! Budskapet finns genom alla religioner och alla folk!

Och det är det som jag gillar med julen, vare sig man tror eller inte så tar man fram sina goda sidor, man ger gåvor till andra, man känner frid, man värdesätter sina nära och kära. 

Och det som är  grejen: Jesus föds i oss alla när det blir jul. Vi tar fram våra bästa sidor och anstränger oss att bidra till det som är gott. Vi tänker på medmänsklig kärlek. Precis det som det Han spredikade för 2000 år sedan!

Så till er alla: Må Jesus föda i just dig den här julen, må du känna att du kan försona dig med de människor du irriterat dig på under året, må du under en av årets dagar få frid och må bra med dina nära och kära. Må du ha förmågan att känna kärlek till dina ovänner och dina vänner. 

Må Jesus födas i dig och alla andra människor på jorden.