Mantra ur den hinduiska traditionen

Och eftersom jag är en Sökare, Mystiker, som söker erfarenheten av Gud i alla skepnader, i alla traditioner, oavsett religiösa begränsningar, så delar jag idag det mantra som sjungs före varje yoga-klass i Sivandanda-traditionen. Ytterligare en helig text, således. Sanskrit-orden ger mig sådan frid. Kanske det ger dig också några goda vibrationer.

Och här är en översättning till svenska:

Jag kastar mig för Vigneshwaras (vishetens gud) lotusfötter; han som förstör sorg; som betjänas av änglar; som har en elefants ansikte; som tar del av kapittha- och jambufrukternas läkedom

Min tillflykt är alltid till herren Guha (hjärtats gud); som har den djupaste röda färg som kumkuma; som äger stor kunskap; som rider på den gudomliga påfågeln; som är son till vindens gud; och som är ledaren för den gudomliga armén av gudar och änglar.

Må gudinnan Saraswati, som bär en girlang vit som kunda-blommorna, månen och snön; som är uppburen med vita rena kläder; vars händer är smyckade med ett heligt stränginstrument och visar välsignelser; som sitter på en vit lotus; som alltid tillbes av Skaparen, Den allsmäktige och andra gudar; som tar bort all tröghet och lathet, beskydda mig.

Var hälsad Mästaren Shiva, som förkroppsligar det innersta Upplysta Självet i form av existens-kunskap-lycksalighet; i vilken inget världsligt existerar; som är evigt fridfull.  Var hälsad Sri Sivananda, var hälsad Swami Vishnudevananda (grundarna av yogans Sivananda-traditionen).

Var hälsad den treögda gudomliga Modern Gudinnan Narayani, som bringar lycka och som uppfyller alla den hängivne andliges önskningar (både andliga och materiella) på sin väg.

Om Shanti, shanti, shanti.

/Isa-Sofia

Vår Fader

Idag delar jag en av mina favoriter bland heliga texter. Det är Fader Vår på arameiska, det språk som Jesus själv talade. Orden bär den ande som ingen översättning till det andefattiga svenska språket kan förmedla. Följ gärna med i översättningen nedan. Luta dig tillbaka och njut! Med förhoppning om en fin stund, Isa-Sofia.

O, birther of the Cosmos, focus your light within us - make it useful
Create your reign of unity now
Your one desire then acts with ours,
As in all light,
So in all forms,
Grant us what we need each day in bread and insight:

Loose the cords of mistakes binding us,

As we release the strands we hold of other’s guilt.

Don’t let surface things delude us,

But free us from what holds us back.

From you is born all ruling will,

The power and the life to do,

The song that beautifies all,

From age to age it renews.

I affirm this with my whole being.

Om tro

Hej vänner,

I dag fortsätter jag på temat Upplysning och idag ska det handla om tro, som är en av kvalifikationerna för att kunna nå dit, enligt det vediska sättet att se.

På engelska har vi orden belief och faith för att markera det vi på svenska kallar tro.

Belief handlar om försanthållande i form av de mentala strukturer som är fast i våra hjärnors medvetanden så att vi tar det för en del av vår verklighet. Vi går och lägger oss på kvällen i tro att vi ska vakna på morgonen därpå, men vi vet det faktiskt inte.

Ordet faith handlar mer om tillit till det som vi ännu inte har sett eller upplevt. Vi har en tillit till att Gud finns, en tillit till att vi kan nå Upplysning. Vi kan ha en tillit till att livet vill oss gott.

På sanskrit är ordet Shraddã, och anses vara en mycket viktig faktor i våra liv. Vi måste ha tilltro, tillit och tro på livet och dess trygghet, innehåll och mening. En ständigt tvivlande Thomas är inte lycklig.

Men, säger den vediska filosofin, tro får inte vara blind. Tro måste backas upp av intellektuell prövning eller bekräftas av egen erfarenhet. Om någon säger att Gud finns, men du inte har erfarit det, så tro det inte! Det säger min indiske filosofi-lärare Swami Yogeeshananda. Vi har fått våra hjärnor och vårt förstånd för att tänka själva.

Men - shraddã handlar alltid om en tillit till det som ännu inte är helt känt, det som redan är helt känt behöver man ingen tro för att omfatta med sitt förstånd. Jag behöver till exempel ingen tro för att förstå att jag har en näsa :-)

"Tro är den fågel som sjunger när gryningen fortfarande är mörk" säger den bengaliske filosofen Tagore. Även om fågeln inte har sett solen, så tror den att den snart kommer att gå upp.

Den sökare som har en liknande övertygelse som fågeln kan gå sin väg med beslutsamhet och i allt större omfattning erfara det som hen har tro till.

Tro gör det möjligt för oss att ta in det vi hör av skrifter, livet, Gud, andarna eller Universum med ett öppet vaksamt sinne. Tro stoppar inte ifrågasättandet och undersökandet av det vi hör. Tro uppmuntrar däremot sökaren att reflektera på och få insikt i sanningen. Därför är tro inte blind. Prövning gör den bara starkare så den kan kulminera i kunskap.

Utan tro kan sökaren inte sätta sitt mål och inte heller finna vägarna att nå målet. Hen kan också tvivla på sin förmåga att nå målet. Den utan tro förstör på så sätt sig själv.

Fortsättning följer...

Mera om Upplysning

Hej alla då är jag tillbaka igen. Och tar lite nya tag kring det här med Upplysning och det yogiska sättet att se på det.

I Tattvabodha kan vi läsa att längst inne i oss, i vårt Själv, är vi gjorda av ren Lycka och salighet, "Bliss"... Vi är också gjorda av rent Medvetande och ren Existens. Dessa tre kvaliteter finns i oss. i vårt Själv och kan inte förstöras, kränkas eller förgås. De är eviga.

Men många av oss har glömt det, och när vi har glömt det så glömmer vi också varifrån vi kommer och vad vi är gjorda av.

Meditatörer genom alla tider har någon gång nått insikten eller snuddat vid upplevelsen av att "Jag är Gud", och det är sant. Att komma i kontakt med sitt Själv, bli Medveten om sin Jag Är-existens är ren och skär Lycka. Den som har upplevt det förstår vad jag menar. Det går inte att verbalisera en upplevelse som denna så att det blir begripligt.

Det är detta själv, bestående av Lycka, Medvetande och Existens som kan kallas Gud. I kristna traditioner kallas det Gudserfarenhet. I icke-religiösa meditationstraditioner kallas det enhetsupplevelse. I vedisk tradition kallas det Upplysning eller Moksha. I andra traditioner heter det andra saker, men när man jämför själva upplevelserna så beskrivs de på likartade sätt, oavsett vilken religion eller kultur meditatören tillhör.

När jag mår riktigt bra, då kan jag droppvis snudda vid den upplevelsen. Och när det vill sig riktigt väl så kan jag föra med mig minnet av den in i vardagen. Då blir jag extra fridfull, stabil och lycklig. Då har jag kontakt med mitt okränkbara inre. Det är då jag brukar uppleva att jag har mitt ljus. Mina systrar vet vad jag menar. Jag brukar säga ibland att "mitt ljus är tillbaka" när jag mår bra igen efter en period av dysterhet, oro eller vad det nu kan vara som plågat mig.

Nu har jag haft lite oro i några dagar, jag tror det beror på att jag haft för mycket att göra, och att jag fallit ur mina goda vanor: Yogan och reflektionen har fått stå tillbaka för fest, folk och förfriskningar ;-) Det har varit roligt men nu vill jag tillbaka till mitt ljus igen. Ytliga nöjen är nöjen och roliga, man kan njuta av dem när de dyker upp, men när de är förbi så är de över. Och eftersom jag praktiserar Viveka vet jag att de inte ger mig någon sann varaktig lycka.

Funderar
Isa-Sofia...

...som önskar er alla en underbar start på veckan!

På vägen mot Upplysning

Idag ska jag fortsätta på temat Upplysning, och citera min vän Lobsang Penbar som var min meditationslärare under Indienvistelsen:

Många människor vill bli upplysta. Några hävdar till och med att de är på vägen mot Upplysning. Det är helt okej ända tills vi kommer till kärnan av vad det verkligen innebär att vara Upplyst...

Till dess att vi är redo att helt och fullt släppa vårt ego, låta jag-konceptet gå, sätta andra före oss själva, är det bäst att inte tala om Upplysning. 

Om vi måste fira våra framgångar så att andra ser det, om vi framhäver hur bra vi är, eller vilka bra saker vi har gjort... Då är vi inte Upplysta, inte det minsta.

Vi måste vara försiktiga så att vi inte använder vår andliga utveckling som gödning för vårt ego. Vi kommer aldrig att nå Upplysning på det sättet, för då växer vår okunnighet och arrogans, även om den är maskerad under ett tjusigt glanspapper med en stor etikett som säger "Jag är en andlig varelse".

Det är så skönt att hitta att någon annan har de ord jag själv saknar för att uttrycka något som jag djupt inne i mig förstår. Det var så befriande att läsa hans ord idag.

Allt gott, hälsar
Isa-Sofia

Mera om neutralitet och den inre Källan

Hej alla läsare, här kommer en reflektion såhär på skärtorsdagen :-)



Att praktisera neutralitet... det låter så trist... som om man skulle gå omkring och vara nollställd hela dagarna. Jag vill säga att det betyder inte det. Nej det betyder att vi inte är medberoende och åker omkring på känslor på grund av de omständigheter vi är i. Det betyder att vi håller oss kvar i vår inre kraft, vår inre stillhet, vår inre lycka.

För det är där den finns - lyckan, friden, kraften. I vårt eget inre och när vi låter våra svallvågor av känslor lägga sig och det blir stillhet i våra tankar och känslor, då träder den fram, vår inre Källa.

Det finns stunder då jag hittar min egen Källa. Då är det påtagligt hur en känsla av kärlek, nöjdhet, närvaro, frid och kraft sprider sig i min kropp.

Idag är en sådan dag och jag ska nu ut och leva utifrån min egen Källa!

Allt gott ni goda därute :-)

Isa-Sofia

Att praktisera neutralitet

Hej alla läsare!

Efter en tids uppehåll i bloggandet är jag tillbaka. Jag har haft mycket att göra på jobbet och varit tvungen att prioritera det. Man kan inte bara gräva ned sig i reflektioner man måste leva och tjäna sitt uppehälle också...

Idag tänker jag fortsätta skriva om vilka som kan gå vägen mot Upplysning. Jag har skrivit om den första kvalifikationen, Viveka. Idag kommer den nästa kvalifikation för att kunna nå Upplysning: På sanskrit är ordet Viragah, och man kan översätta det med neutralitet, objektivitet eller depassionerad.

De som har Viragah förhåller sig neutrala kring saker som vanligen bringar lycka eller lidande. Det är att leva i frånvaro av "likes" och "dislikes".

Viragah får man genom att praktisera sådan urskiljning som jag skrev om den 12 mars. När vi börjar kunna urskilja sådant i vår omgivning som ger oss verklig och varaktig lycka från sådant som vi tror ska göra oss lyckliga men som inte gör det, så utvecklar vi Viragah.

Det betyder inte att vi ska ge upp man, barn, karriär, bostad, kläder, TV och annat i vårt liv. Det betyder bara att vi ändrar vårt förhållningssätt till sådant. Vi njuter av det när vi har det och när vi förlorar det så är vi neutrala inför frånvaron. Vi kastas inte omkring i ett känslohav beroende på vilka saker vi äger eller vilket jobb vi har eller vilka andra objekt utanför oss vi har hängt upp vår lycka på. Vi är inte medberoende längre.

Att praktisera Viveka och Viragah är en övning som ger stor livskänsla och frid.

Att via reflektion skilja ut det opermanenta från det eviga innebär att se att i princip allt omkring oss är av övergående natur. Att sedan kunna leva med att de nöjen vi strävar efter är tillfälliga låter oss njuta i stunden, i full vetskap om att stunden är övergående. Att vara i det sköna och samtidigt erkänna dess övergående natur ger en udd till upplevelsen, vilken skärper våra sinnen och vi upplever nuet så mycket starkare.

Vi kan ta oss an uppgifter med en distans som låter oss våga nytt, våga anta utmaningar, våga pröva våra vingar. För eftersom vi har Viragah så vet vi att om vi lyckas så är lyckan tillfällig för när vi njutit färdigt av våra framgångar så kommer en ny vardag och vi är nere på neutralt läge igen. Och om vi misslyckas så är även vårt misslyckande tillfälligt, vi krisar en tid på grund av det men så småningom är vi tillbaka i neutralt läge igen.

Den här veckan ska jag fortsätta praktisera och skapa mig allt större frid!

Allt gott, önskar Isa-Sofia

På barrikaderna för Upplysning

Min favvoplats för reflektion :-)

Ur ett kosmiskt perspektiv verkar det som om vi stjärnfödda kom till jorden som en andlig själsfamilj för många miljoner år sedan. Vi har därefter deltagit i jordens utveckling genom våra inkarnationer. Själv har jag minnen av flera sådana, till och med från tiden då vi sprang omkring i flockar på stäppen som halvapor... vilket var intressant när de dök upp, och nu har jag fått klarhet.

Vårt uppdrag läser jag på sajten "www.fromthestars.com" var att föra samman gudsmedvetandet med den fysiska världen. Men under våra inkarnationer blev vi fångade av den materiella världen och dess begränsningar och njutningar. Våra andliga ljuskroppar förlorade sitt ljus och vi blev fysiska människor fångade i en fysisk kropp.
I den kroppen blev vårt sinne ett med kampen, flykten, överlevnaden och rädslorna. Vi glömde vårt ursprung av villkorslös kärlek, andligt medvetande och gudomlig frid. Vi blev ett med våra egon och därför skildes vi från vår gudomliga källa och från vår själsfamilj. Det är därför det finns så mycket smärta och lidande på jorden och inuti oss själva.


Men längst därinne i oss minns vi. Längst därinne har vi en kontaktpunkt med vår Skapare, vår källa. Det finns ett frö med potential till att ljuset kan börja gro och ta plats i oss igen.

Och vi som har börjat vakna vet det.

Vi förstår att vi måste sluta med vår själviskhet, vår girighet och våra handlingar baserade på rädsla. Vi förstår att villkorslös kärlek, frid och gudomligt medvetande är vägen.

Andra har gått den här vägen före oss och för oss.

Men den är inte lätt. Jesus är en av våra lärare på den här vägen. Han mördades för att han levde sin sanning och praktiserade villkorslös kärlek. Det hände för 2000 år sedan. Mahatma Gandhi och Martin Luther King gick samma öde till mötes på 1900-talet. År 2005 mördades broder Roger i Taizé troligen på grund av hans kärleksfulla budskap om försoning och enhet mellan kristna. Tänk att kärlek, enhet och icke-våld fortfarande - på 1900- och 2000-talen är så utmanande för jorden så att vi mördar dem som står för det! Precis som för flera tusen år sedan! Har vi inte utvecklats mer, kommit längre i vår förståelse, som art!

När jag tänker på det skäms jag över att vara människa, vill inte delta mer i det begränsade sinnets vansinne, vill viga mitt liv åt medvetenhet och kärlek och riskera att hamna på psykiatrisk klinik (tror inte jag kommer att bli tillräckligt berömd som Jesus eller Martin Luther King och därmed få äran att bli dödad) för att jag inte "passar in" och kan fungera som ansvarsbärande upprätthållande medlem av detta samhälle.

Det påstås någonstans (minns inte längre vart jag har läst det) att stjärnföddas uppdrag är att hjälpa jordens människor i uppvaknande-processen. Jag får väl kanske ta och fundera över hur det ska kunna gå till.

Med värme,

Kanske klättrar jag upp på barrikaderna igen. 

Isa-Sofia 

Att inte se skogen för alla träd

Bilden illustrerar talesättet "att inte se skogen för alla träd" och det är det vi brottas med tror jag många gånger, särskilt när vi ska börja fundera kring det jag skriver idag.

Idag börjar jag skriva om vilka som kan gå vägen mot Upplysning, det finns nämligen fyra kvalifikationer, saker som en människa måste uppfylla för att vara redo. Idag skriver jag om den första: Urskiljning. Viveka heter det på Sanskrit.

Urskiljning är sinnets förmåga att kategorisera och dela upp en sak från en annan. Det kan handla om att skilja mellan det som är mål och det som är medel, mellan det som är självet (subjektet) och det som inte är självet (objektet). De flesta av oss kan odla den här förmågan till urskiljning till en viss del, men den som söker Upplysning måste ha en väl utvecklad förmåga att skilja mellan det som är evigt oföränderligt och det som är av övergående tillfällig natur.

Om vi bestämmer oss för att jobba upp den här urskiljningsförmågan upptäcker vi så småningom att det enda som är evigt är att världen förändras. Saker kommer och går, moden växlar, kroppen förändras med åren, sociala, politiska och ekonomiska omständigheter förändras. Ingenting varar för evigt, hur mycket vi än vill det, inte ens choklad-bliss... ;-)

Jag fick en fråga häromdagen när vi pratade om evig lycka. "Att få barn då," undrade en väninna till mig, "det ger väl evig lycka?". Och när vi fördjupar oss i det och använder vår urskiljning så upptäcker vi att inte ens få barn är en garanti för evig lycka. Barn varar inte beständigt. Barn lever sina egna liv till föräldrarnas ibland lycka och ibland olycka.

Finns det då ingenting som är stabilt, oföränderligt, beständigt och evigt? Jo, säger skrifterna, det måste det finnas. Bakom varje förändring finns det en evig kärna och den kallas Brahman. Det är den som är verklig, säger skrifterna.

Och det är bara genom att man ser och förstår alltings föränderlighet som man kan sortera ut den eviga Brahman från det som är föränderligt. Och när man har kommit fram till detta har man uppfyllt den första kvalifikationen.

Puh, det här kräver att man är ständigt medveten om sakers natur. Lite jobbigt att koncentrera sig så mycket. Men det ger mig faktiskt en viss befrielse från en massa känslomässiga berg- och dalbanor som jag annars har haft kring saker och händelser.

Till exempel får jag ofta frågan om mitt nya jobb: "Nu är du väl glad?" eller "Hur känns det?". Men jag kan inte känna glädje eller andra känslor på det sättet. Jobbet är ett stort ansvar som lagts i mina händer och som jag ska försöka förvalta så gott jag kan, för människor har den tilliten till mig. Jag vet att det inte kommer att vara för evigt och när jag insåg det kunde jag släppa en massa känslor kring det. Just nu har jag fått den här uppgiften att fylla, och jag känner att jag gör nytta. Men att jobbet skulle ge mig lycka i form av glädje över att ha fått det? Eller olycka i form av prestationsångest och högt ställda krav? Nej faktiskt inte. Inte ens tillfälligt.

Då ger choklad mer. I alla fall så länge jag inte försöker få den att vara för evigt och kan njuta av de korta stundernas stora lycka :-D

Och nu när jag med urskiljning skriver det här upptäcker jag hur jobbigt det är att kastas mellan stunder av lycka på det sättet för att sedan stå ut med att vara utan dem. Kanske ska jag börja hoppa över min fredags-choklad...

Så, mina vänner, nu ska jag pröva lite seriös urskiljning för resten av veckan. Berättar hur jag bestämmer mig på fredag, choklad eller inte ;-)

Kram
Isa-Sofia

Dörren till Gudens tempel

Guden Shiva i sitt tempel. Den är nästan förhistoriskt formgiven, som en klumpigt formad lercylinder smyckad med grovt skurna näsa, mun och ögon i något som ser ut som plast, men kanske är pärlemor. Därefter placerad på en liten tron och smyckad med guld, sidentyger och blommor. 

När jag ser in genom dörrarna till Shivagudens tempel händer något magiskt: Jag ser in i mig själv och får kontakt med mitt uråldriga jag längst därinne, det som är ofärgat av moderna kränkningar, orosmoment och identifikationer. Det som är stillhet, frid och existens. Den där heliga delen av mig själv som är evig och okränkbar finns därinne. 

Precis som den uråldrige helige Guden innanför dörrarna i sitt tempel, finns det en uråldrig helig Gud innanför dörrarna i mitt tempel. 

Det är gott att veta att hur skadad jag än har varit, är och kommer att bli i det här jordelivet, så finns det en del av mig själv längst därinne - bortom kropp och själ, innanför hela skalet och under alla ytlager - som är hel och okränkbar precis som det Gudomliga nu och för alltid.  

Nu ska jag försöka bära med mig den kunskapen och kontakten med mitt heliga gudomliga inre ut i vardagslivet den här veckan. Kanske kan det sprida lite goda vibbar omkring mig :-)

Varma hälsningar från

Isa-Sofia 

Vägen till Upplysning

Den kunskapen som jag ska börja reflektera över tillsammans med er, kommer från de vediska skrifterna (Vedanta) som betyder "vetenskapen om livet". Jag kommer i några inlägg framåt att hämta inspiration från boken ni ser på bilden, som är en introduktion till dessa skrifter. Det ska bli spännande att se vart detta tar vägen :-)

Den här tankegångarna är till för den som söker Upplysning eller Befrielse som man kan säga på svenska. (Moksha är det vediska uttrycket och det översätts till engelska med Liberation.) Den som är på jakt efter berömmelse, nöjen och makt behöver inte slösa bort sin tid utan kan sluta läsa nu. Men de som har kommit till den punkt där de vill befria sig själva från lidande, sorg och begränsningar för all framtid är redo för den kunskap som presenteras i boken. Det är ganska fantastiskt att ha en liten tunn bok i sin hand som vågar utlova Upplysning för den som söker det, under vissa förutsättningar. Jag är ju en sådan sökare! 

Tattvabodha betyder "kunskap om verkligheten" och textens syfte är att leda fram till befrielse från sorger och lidande - för alltid! Det är bara möjligt att nå dit genom kunskap om Verkligheten, säger boken. Det vill säga kunskap om bland annat choklad och andra objekt som vi tror ger oss lycka... Jag är lite rädd för att ge mig in i dessa tankar, tänk om jag kommer att sluta njuta av choklad... Det priset får jag i så fall betala, tänker jag... Om jag får evig lycka och befrielse på köpet så är det såå värt det :-D

Jag ska berätta att jag har läst den och fått undervisning på den av vår indiske filosofi-lärare, jag har till och med skrivit prov på den. Men nu tänker jag läsa den en gång till - långsamt och med mer reflektion och eftertanke.

Det kommer att komma några inlägg med detta som tema!

:-) Isa-Sofia

Mera om lycka

Har ni väntat? Jag lovade återkomma igår men det blev ingen tid över för reflektion igår. Men nu är jag tillbaka igen med lite mer om lyckan och hur vi finner den. Bilden är min yogalärare i meditation, jag tycker den andas hans medvetande.

Det man behöver fundera över, och skilja åt, är vem som upplever lyckan (subjektet) och vad som triggar lyckan (objektet). Det är en bra början, säger Vedaskrifterna, eftersom när vi börjar sortera i det, upptäcker vi att lyckan faktiskt inte bor i objekten, den bor i subjektet. 

Vi kan använda choklad som exempel. Jag är väldigt svag för choklad, särskilt mörk choklad med havssalt i! Jag tillåter mig en kaka varje fredag, och den njuter jag i fulla drag i TVsoffan. Jag känner mig lycklig med den milda chokladsmaken som mjukt smälter i gommen och de små saltflingorna som ger en fin udd av sälta som förstärker den där chokladiga smaken, den kladdiga konsistensen av smält choklad som jag sakta sväljer lite i taget, bara för att dra ut på det så länge som möjligt...

Ja ni hör ju, jag skulle kunna beskriva min choklad-bliss i evigheter... Men tänk efter, om jag i min strävan efter evig lycka vaknade mitt i natten och gick upp och åt en 100-gramskaka till, och därefter på lördagmorgonen bara för att jag ville fortsätta känna den där lyckan... Då skulle det troligen inte smaka lika gott längre. Fast skulle det inte det? Chokladen smakar ju de facto fortfarande likadant, den har ju inte ändrat smak, den har inte blivit sur eller besk eller så? Varför skulle den inte smaka lika gott längre?

Jomen det är det här som är poängen, det är min upplevelse som har ändrat sig. Och liksom min upplevelse kan ge mig hög lyckopoäng så kan den också ge mig en låg lyckopoäng, med samma choklad! Alltså kan vi inte säga att lyckan finns i objektet, det vill säga chokladen, utan den finns i subjektet, alltså i mig som upplever chokladen. 

Om lyckan inte är i objektets natur, så är den i subjektets natur, säger Tattvabodha. Därför är jag källan till lycka. Faktiskt så är jag lyckan. Jag är vad jag söker. Detta är Vedaskrifternas kärna och den insikt som Upplysta människor har. Och att sortera i våra upplevelser på det här viset är en bra början till att finna den långvariga, kanske till och med eviga lyckan, säger Tattvabodha. Och då börjar vi närma oss detta med att bli Upplyst. 

Den vägen och den kunskapen kan inte alla ta till sig, och inte alla kan gå den. Och vilka som kan gå den finns i Tattvabodha, och även vilka som inte kan. 

Och det ska jag skriva mer om en annan dag. Cliff-hanger igen ;-)

Undrar om jag nu har satt myror i huvudet på er?

/Isa-Sofia :-)

Om Lycka

Det här är soluppgången sedd från ingången till yogasalen. Varje morgon på väg till första yogapasset möttes vi av denna bländande vackra sol som lyste på oss från andra sidan den frodiga djungelliknande växtligheten. 

Idag ska jag berätta lite mer om lycka och det jag nu ska referera kommer från en av våra kursböcker "Tattvabodha", som är en introduktion till de vediska böckerna, vilka anses vara svårtolkade så man behöver vägledning i dem. 

Första frågan är förstås varför de är skrivna så svårt? Jo det är för att de är formulerade så kort som möjligt för att undvika upprepningar och bara sätta ord på det allra centralaste. Om språket hade varit mer utbrett, ordrikt och tydligt så hade vedaböckerna fått karaktären av regelverk och intruktionsböcker och det är inte meningen. Meningen är att texterna ska stimulera till reflektion och tolkning för genom det arbetet får vi syn på oss själva och när vi gör det kommer vi närmare vår inre kärna, vårt "True Self" som det kallas. 

Lycka är det centrala temat för hela Tattvabodha, och den börjar med att konstatera att vi människor gör hela tiden saker, fattar beslut och så vidare för att antingen undvika obehag eller maximera behag: Vi reser, flyttar, hoppas på bättre tider, byter bil eller fru eller man eller TV, skaffar nytt jobb med bättre betalt, skaffar nya vänner eller bryter med gamla, vi bantar eller opererar oss. Alla dessa och andra ändringar av yttre omständigheter i våra liv gör vi i förhoppningen att finna lite mer lycka än vi har just nu. Men, säger Veda, det enda vi kan uppnå är tillfälliga lyckokänslor till följd av att göra sådana förändringar. Den lyckan som kommer av sådana förändringar är "impermanent", obeständig. Så bara genom att ändra en massa saker i våra liv så slutar vi inte att sträva efter lycka. Den strävan kommer bara att upphöra när vi når den eviga obegränsade lyckan som kallas "Bliss". Var finns den? Kanske letar vi möjligen på fel ställe?

Människan förtjänar att vara lycklig, säger vedaböckerna, och därför springer människan efter de saker som hen tror kommer att göra vederbörande lycklig. Och handlingar ger resultat som vi antingen njuter av eller lider av. Och så kommer nya strävanden upp: "Nästa gång ska jag välja annorlunda..." "Nästa gång ska jag begära ännu högre lön..." och så vidare. Och på så vis fortsätter det eviga kretsloppet av strävanden, handlingar, nya resultat som leder till nya strävanden med nya handlingar som leder till nya resultat... och så vidare i ett evigt kretslopp av liv och död, för den här cirkeln slutar inte med att vi går över till andra sidan.

Så hur ska vi får den att upphöra så att vi äntligen får frid från strävan, känner ro och en mer beständig lycka?

Det, mina vänner, ska jag skriva mer om i morgon. Vilken cliff-hanger, eller hur ;)

Isa-Sofia

Fridfulla bin

Det här undrar ni kanske vad det är? Den här tingesten är ca 50 cm bred och sitter i taket på en av loftgångarna i ashramet där jag bodde. Det är världens mest stillsamma bin vid sin jättelika kupa. Under min månad där satt jag i närheten av den varje dag då vi umgicks om kvällarna vid Wi-Fi hörnet. Bina satt lugnt och stilla på sina platser, något enstaka bi kunde flyga ut mot gården i nyfiket semesterlugn. Någon enstaka gång fick vi i sann yogisk anda flytta ett bi som hade hamnat på golvet, och såg ut som om det höll på att gå över till andra sidan, för att vi inte skulle trampa på det och sticka oss.

Grundaren till ashramet, som anses ha varit en Upplyst man med särskilda kontakter med djur, och särskilt djurvänlig (vilket är lite ovanligt i Indien) lever inte längre, men han är begravd på ashramets mark och hans ande svävar fortfarande över nejden. Många djur söker sig dit: bland annat gatuhundar, fåglar och som synes bin! De tycks finna en fristad på ashramets fridfulla område. Och djuren beter sig inte som vanligt noterade jag: Gatuhundarna som jag annars sett springa omkring och skälla och slåss var lugna och hälsade vänligt på främlingarna som kom, tikar hittade trygga snår att föda sina valpar i och när en valp blev sjuk så bar tiken ut den och visade oss människor som fick tillåtelse att ta vid. Och bina höll sig i fridfull tystnad och ordning på var sin plats på kupan som ni ser på bilden.

Och jag förstod att när man inte upplever rädsla så får man den där upplevelsen av fredlig samexistens med varelser som man vanligtvis kanske hade flytt eller till och med slagit ihjäl.

Det vill jag inte göra igen.

Isa-Sofia :-)