Att inte se skogen för alla träd

Bilden illustrerar talesättet "att inte se skogen för alla träd" och det är det vi brottas med tror jag många gånger, särskilt när vi ska börja fundera kring det jag skriver idag.

Idag börjar jag skriva om vilka som kan gå vägen mot Upplysning, det finns nämligen fyra kvalifikationer, saker som en människa måste uppfylla för att vara redo. Idag skriver jag om den första: Urskiljning. Viveka heter det på Sanskrit.

Urskiljning är sinnets förmåga att kategorisera och dela upp en sak från en annan. Det kan handla om att skilja mellan det som är mål och det som är medel, mellan det som är självet (subjektet) och det som inte är självet (objektet). De flesta av oss kan odla den här förmågan till urskiljning till en viss del, men den som söker Upplysning måste ha en väl utvecklad förmåga att skilja mellan det som är evigt oföränderligt och det som är av övergående tillfällig natur.

Om vi bestämmer oss för att jobba upp den här urskiljningsförmågan upptäcker vi så småningom att det enda som är evigt är att världen förändras. Saker kommer och går, moden växlar, kroppen förändras med åren, sociala, politiska och ekonomiska omständigheter förändras. Ingenting varar för evigt, hur mycket vi än vill det, inte ens choklad-bliss... ;-)

Jag fick en fråga häromdagen när vi pratade om evig lycka. "Att få barn då," undrade en väninna till mig, "det ger väl evig lycka?". Och när vi fördjupar oss i det och använder vår urskiljning så upptäcker vi att inte ens få barn är en garanti för evig lycka. Barn varar inte beständigt. Barn lever sina egna liv till föräldrarnas ibland lycka och ibland olycka.

Finns det då ingenting som är stabilt, oföränderligt, beständigt och evigt? Jo, säger skrifterna, det måste det finnas. Bakom varje förändring finns det en evig kärna och den kallas Brahman. Det är den som är verklig, säger skrifterna.

Och det är bara genom att man ser och förstår alltings föränderlighet som man kan sortera ut den eviga Brahman från det som är föränderligt. Och när man har kommit fram till detta har man uppfyllt den första kvalifikationen.

Puh, det här kräver att man är ständigt medveten om sakers natur. Lite jobbigt att koncentrera sig så mycket. Men det ger mig faktiskt en viss befrielse från en massa känslomässiga berg- och dalbanor som jag annars har haft kring saker och händelser.

Till exempel får jag ofta frågan om mitt nya jobb: "Nu är du väl glad?" eller "Hur känns det?". Men jag kan inte känna glädje eller andra känslor på det sättet. Jobbet är ett stort ansvar som lagts i mina händer och som jag ska försöka förvalta så gott jag kan, för människor har den tilliten till mig. Jag vet att det inte kommer att vara för evigt och när jag insåg det kunde jag släppa en massa känslor kring det. Just nu har jag fått den här uppgiften att fylla, och jag känner att jag gör nytta. Men att jobbet skulle ge mig lycka i form av glädje över att ha fått det? Eller olycka i form av prestationsångest och högt ställda krav? Nej faktiskt inte. Inte ens tillfälligt.

Då ger choklad mer. I alla fall så länge jag inte försöker få den att vara för evigt och kan njuta av de korta stundernas stora lycka :-D

Och nu när jag med urskiljning skriver det här upptäcker jag hur jobbigt det är att kastas mellan stunder av lycka på det sättet för att sedan stå ut med att vara utan dem. Kanske ska jag börja hoppa över min fredags-choklad...

Så, mina vänner, nu ska jag pröva lite seriös urskiljning för resten av veckan. Berättar hur jag bestämmer mig på fredag, choklad eller inte ;-)

Kram
Isa-Sofia