Andevärlden...

pekar mig i olika riktningar oavbrutet. Det är ett enda virr-varr av surr i mina öron av den andra sidan som ivrigt påpekar att det är bråttom nu. Vad är det som är bråttom? Jag får inte grepp om det, men det kanske inte är meningen ännu heller...? Det står säkert solklart när tiden väl är inne. Att vara stjärnfödd är inte så tydligt alla gånger. Oftast kastas man emellan olika känslor, intuitioner, sammanträffanden. Oftast känner man att man inte "hör till" utan befinner sig utanför det vi modernt kallar samhället. Vi tjänar ett "högre" syfte som det så fint heter... Nä, inte för mig. Det finns inget pretentiöst över att vara stjärnfödd och glorifiera sig själv... Det är oftast bara jobbigt och virrigt. Det gör all som oftast ont, både i kropp och själ, mestadels i själen. 

När min syster Jupiter, introducerade begreppet Stjärnfödd i mitt liv, sa det klick! Äntligen fick jag svar på så många frågor jag grubblat över länge. 

"En stjärnmänniska eller en ängel har i sina själsvibrationer ett högt kosmiskt medvetande – de är redan mångdimensionella. Det behöver inte betyda att man har stor kunskap utan snarare att man har kontakt med det kosmiska flödet och vet att det finns något mer än det jag ser i livet. En känsla av något större man inte alltid kan ta på. Dessa människor har ofta kontakt med sin livsuppgift även om de inte kan se den helt klart så är det livsuppgiften som hela tiden präglar deras handlingar. En inre kraft som driver dem – ett kosmiskt flöde."
//Solkarina

Låter det simpelt? Jo, visst gör det det, men jag försäkrar er kära medmänniskor, det är ingen dans på rosor. Här finns en kortfattad beskrivning om vad det kan innebära. Mycket nöje!

Stjärnfödd?

Ta väl hand om er! //Atropa