En Bordsbön

Hej alla läsare,

skylten ni ser på bilden satt i matsalen på ashramet och är den bön vi bad innan vi åt vår mat. Den handlar om att den som äter är Gud och den mat vi äter är Gud, det vill säga av samma andliga natur. Det korresponderar bra med idén ur den vediska synen på det gudomliga: Att Gud finns överallt, att vi människor och Gud är gjorda av samma andliga medvetande längst därinne. Hen finns också i naturen och allt som är skapat. Men våra små mänskliga medvetanden kan inte omfatta Guds storhet, och därför behöver vi ibland något konkret att hedra eller tillbe, så att vi kan ge det gudomliga en form. Då är det okej med något så enkelt som en sten ur naturen, eftersom Gud finns i stenen, säger den vediska filosofin.

Vad har detta med maten att göra då? Jo, eftersom Gud finns överallt utifrån vedisk filosofi finns hen följaktligen även i maten vi äter. Och eftersom vi människor är en del av Gudsmedvetandet så är det Gud som äter Gud. Det är det som bönen handlar om. Den sätter vårt medvetande i linje med den tanken, och nu när jag ser tillbaka på det så känns det väldigt fint.

Du kanske lägger märke till att jag skriver "hen" när jag skriver om Gud. I ursprungstexterna på både hebreiska och sanskrit så har inte Gud något kön. Det är vi människor som har tillskrivit det när vi har försökt sätt på pränt det vi med våra begränsade medvetanden kan uppfatta om Gud.

Att tänka mig att det är Gud som äter Gud när jag äter, gör att jag känner mig hedrad som en del i existensen, att jag får vara här och få uppleva det mirakel som det kallas att leva. Att jag känner mig tacksam att jag har rikliga portioner framför mig och inte behöver svälta. Jag känner mig i kontakt med allt annat levande på jorden. Och så smakar maten så oerhört bra!

Funderar
Isa-Sofia